Föräldrar går sönder
Tankarna är många idag efter alla samtal som kommit till mig . Jag lyssnar och försöker att förstå men ändå förstår jag INTE varför myndighter blundar ???? Jag känner igen samtalen som är så lika på föräldrar som beskriver sina känslor , sorg och kamp för sina barn emot myndighter eller vårdnadshavare. Föräldrar vågar inte berätta om sin sorg och hur dom egentligen mår utav allt som dom har med socialtjänsten att göra eller andra myndighter. Tänk er in i en situvation där föräldrar har haft sina barn runt sig i sin vardag varje dag och man mister sina barn för att myndighter anser det barnets bästa. Man får inget umgänge med sitt barn och man har både sorg och besvikelse inom sig och man känner sig frusterad för att systemet fungerar så här i Sverige. Man ska försöka leva vidare men kampen för sitt barn finns där som en helt vanlig reaktion utav saknad och längtan till sitt barn . Vi ska orka jobba men hur ska vi få en vanlig vardag när vi mist våra barn ??
Först ska vi hantera en sorg och tomhet vilket innebär att barnets rum står kvar precis som den var innan barnet togs . Det är en så stor saknad att det bara gör ont att man går sönder inom sig . Sen ska vi hantera att försöka få upprättelse från myndighter vilket tar tid och kraft. Vi letar efter lagar och vi söker upp föreningar.
Vi lägger oss och kan inte sova för tankarna finns där " varför stod det så i journalerna , varför kunde dom ljuga i tingsrätten fast man går i ed ? Syskon morföräldrar förstår inte att detta kan vara sant ? Och inte minst vi tänker på våra barn som vi inte vet något om . Vi får dålig sömn och sen ska vi jobba med . Känner ni igen er i detta som händer med våra kroppar ??? Vi tappar mat lusten eller äter mer än vi borde , hela våran tid går till att försöka förstå något vi inte kan , vi letar efter domar för vi vet att myndghter inte alltid gjort rätt . Vi överklagar nätterna igenom till jo kammarrätten och alla andra instanser. Några vinner och några förlorar .
Vi lägger ner all energi på att försöka få upprättelse. Men vad leder det till när JO eller Kammarätten ger rätt för några barn har vi inte tillbaka ....Sen upp på detta ska vi försvara oss på anmälningar som inte är sanna och många gånger vet vi inte ens vad vi är anklagade för . Vi vill veta vad vi är anklagade för men det är det sekretss på eftersom vi inte är vårdnadshavare . Vi hinner inte städa , missar tider som är inbokade , vi tappar kontakten med vänner eller har tjatat hål i huvudet på dom och försöker få dom att förstå sytemet . Dom vänner man har riktigt nära förstår eftersom dom känner oss men andra kan inte förstå att det är så här. Sen går tiden på att hålla ordning på alla papper för dom växer och växer och tiden för att lägga i ordning dom finns inte . Vi orkar inte läsa det heller för det gör bara ont och man blir rent ut sagt förbannad hur snevrida dom är. Vi hittar nya vänner som förstår och vi märker att systemet inte fungerar och vi ser att vi är inte enskillda fall. Och något som vi mister är närminnet det vill säga vi glömmer det dagliga för fokuset ligger i kampen att få upprätelse och möta våra barn . Sen ska vi jobba för det kan slå tillbaka för att det kan ses som vi är svaga . Sen ska vi hantera sorgen och saknaden med som bara gör ont . Vi klistrar på oss ett leende på kalaset med vänner men inom oss är det annat. För i våra tankar finns våra barn som missar kalaset med vänner eller släkt. Men mitt uppe i detta elände har vi fått lärdom gratis och kunskap på lagar, barnkonvertionen samt alla instanser . Den kunskap vi får lär vi oss mer och mer utav varandra med.
Och det vi vet är att våra barn slutar aldrig att älska sina föräldrar och en dag vill dom veta vad som hände.
God natt säger jag och tack för alla samtal idag......./ Merja
Fler och fler föräldrar ger upp fler tar sitt liv eller dör i hjärt attack , ångerst som aldrig funnits tidigare, Orkeslös listan kan göras lång