Sorgen vi inte pratar om
Sorgen vi INTE pratar om
Sorg kan visa sig på många sätt, men det är alltid en naturlig reaktion på förlust. Man mister någon i man tycker om och det gör ont. Men vi pratar sällan om sorgen när vi mister barnen som lever, men ändå inte finns hos sin familj.
Jag möter på människor som berättar om sin sorg att mist sitt barn eller som syskon eller som nära anhörig till familjen. Dessa människor upplever alla samma saker när dom beskriver hur omgivningen bemöter dom och hur dom mår i sin sorg.
När man mister sitt barn i vårdnadstvist från att vara en god och lämplig förälder till att bli fråntagen sitt barn helt är som att dö bit för bit, men vara levande. Omgivningen vet ofta inte varför man mist sitt barn och ofta så tror omgivningen att något måste väl ändå vara fel eftersom barnet inte är hos en förälder som mist vårdnaden. Föräldrar upplever hur deras omgivning inte vågar fråga och det där naturliga samtalen man haft med föräldrar som man kanske möter i kön i mataffären och man på ett naturligt sätt frågar ”hur är det med barnen” den frågan kommer inte utan man känner att omgivningen helst vill slippa undan och det blir ett kort hej. Som förälder ska man försvara sig att man INTE är olämplig för sitt barn att man är den samma som innan som förälder. Släkt och nära vänner förstår inte varför detta händer och försöker att hjälpa till för dom anser att det är fel att myndigheter kan behandla barn på detta sätt och varför ingen tagit hänsyn till anhöriga då även dom funnits i barnets liv.
Föräldrar som mister sitt barn hamnar i trauma och det traumat är lika som när någon dött, men en viss skillnad enligt mig. När någon dör eller fått cancer beskriver människor samma känslor ifrån omgivningen, men skillnaden är den att med tiden återgår dessa samtal med omgivningen till det naturliga igen. De föräldrar som mist sitt barn, men lever bemöts utav omgivningen med osäkerhet att våga prata. När det gäller nära anhöriga och vänner så står dom i en vanmakt att inte kunna göra något och som förälder finns det inget annat att prata om än sorgen för sitt barn. Man kommer liksom inte vidare i sin sorg. Jag själv som många andra beskriver det som att våra barn är döda, men vi vet att dom lever men vet inte hur det ska gå med allt.
Sorgereaktioner är så krävande fysiskt och psykiskt för både barn och vuxna. Vi har stödgrupper för barn och vuxna i sorg och även krisgrupper när familjetragedier inträffar. Men när vi mister ett barn i LVU eller vårdnadstvist finns varken kris team eller sorgegrupper. Denna sorg pratar man INTE om utan man blir helt utanför i samhället. Jag vet människor som försöker att ta sitt liv i en kris och även har tagit sitt liv för det blir en för stor trauma för dessa föräldrar och familjer. Det är fruktansvärt att veta att dessa människor finns med denna sorg, men myndigheter inte BRYR sig om denna sorg. Trolig orsak till att stödgrupper inte ska finnas för föräldrar som mister sina barn i LVU eller vårdnadstvist är att detta ska förbli för allmänheten ”enskilda fall” och att systemfelen inom socialförvaltningen inte ska komma fram. Samhället vill inte medverka till att föräldrar ska gruppera sig för då kan dessa myndighetsövergrepp inte tillåtas fortsätta.
Vad händer med dessa barn som får sitt trauma i sin barndom? Föräldrar utesluts helt från sina barn idag och vet ingenting vad som händer barnet.
Jag kan ibland bli riktigt fundersam på hur vi fungerar som människor när vi sitter och tittar på spårlöst och vi blir tårögda och tänker ”tänk vad viktigt det är för dom att hitta sina biologiska rötter” Men barnen i Sverige som fråntas sin släkt ibland med hjälp av en förälder och socialförvaltningen eller bara med socialförvaltningens ”hjälp”. Barnens liv förvärras och ingen kommer backa på sina myndighetsbeslut som var fel från början. Jag önskar att man gjorde en dokumentärfilm om barnen som återförenas med sina föräldrar och släkt och hur dessa barn mått i sin barndom efter dessa myndighetsutövningar. Staten betalade för fosterbarnen som for illa till ett visst datum, Vad tror myndigheter att barn inte far illa mer? Enligt mig ska staten ta sitt ansvar för ALLA barn som far illa för ökningen av barn som blivit fråntagna sina föräldrar ökar nu dramatiskt dag för dag i Sverige.
Tack för ordet/ Merja